Då står vi här, Mars månad och serien är slut. Det känns
inte så länge sen vi hade seriepremiär en tisdagskväll i Munka.
Skall försöka ge en tillbakablick från en tränares ögon om
det som varit, inte för mycket matchsnack. Det har Pappa Korre skött utmärkt,
med sina välformulerade matchreff.
Vill varna känsliga läsare att som den gamla Jugge som jag
är. Så är jag lika enögd som en pirat och politisk korrekthet finns inte i
vår vokabulär.
Försäsong:
30:e Maj å det var dags. Efter en tids ”egen träning” i
spåret för vissa, på Lilla Torg för andra, körde vi igång fysen. Trots semestertider
och dyligt under sommaren så snitta vi 14-15 pers av 20 under våra träningar.
Veckorna gick och man började se bra resultat.
En å annan korvgrillning mäktades också med. Men jag minns
en av de få fina dagarna i Juli när vi körde ett pass på Ribban. Solen stekte,
det lukta kokosolja över hela stranden och jag har nog aldrig hört ett damlag
så tyst. Sen om det berodde på livräddarna alla Baywatch style eller fysisk
utmattning låter jag vara osagt.
Vi var med i två turneringar under försäsongen också. Där vi
hade skitroligt i bägge turneringarna. Den första spela vi i Hässleholm, där vi
bodde i nån scoutstuga ute i skogen. Betongbarn som de flesta av oss är, så var
det ganska intressant hur småkryp kunde skrämma slag på ett halvt damlag.
Vi fick oss ett ordentligt ryst av Åstorp i första matchen.
Det är sällan jag imponeras, men nån gång då å då sker det.
Åstorp hade en liten tös, två skitar hög och med värsta
stonface som var direkt tagen från en maffia film. Ja jävlar vad hon gjorde med
oss. Mål, ass, dribblingar, passningar, till och med fixa till frissan under
ett anfall. Hon bjöd verkligen på allt.
Vi spela en direkt avgörande match mot hovshaga(?) om vem
som skulle gå vidare till slutspel. En riktig nagelbitare som vi vände och vann
i slutet. När man tränar Malmhaugs töser så handlar det inte om lyckan att gå
vidare, utan folk blev glada för att de skulle umgås en dag till. På kvällen
gjorde vi Hässleholm, på ca 3 minuter. Lite käk å hemmakvällsgodis för stabil
återhämntning.
Vi spela även en turnering i Höllviken. Även där hade vi en
mycket trevlig tillställning. Alltid kul för en tränare att se när ens lag
håller ihop och umgås.
Serien
Brukar alltid tippa utgången av serien. Ibland är man en bra
expert ibland inte. I år var jag mittemellan.
Trodde även i år att det var Falcons tur att vinna serien,
före Ibk Lund. Men som de flesta vet vann Ibk Lund, välförtjänt. I mina ögon
var Lund den svåraste nöten att knäcka. Med ett solitt försvarsspel och tunga i
anfallsspelet under hela säsongen. Kamma de hem första platsen.Man kan bara
lyfta på hatten och gratulera till serievinsten.
Top 3 hade jag och botten 3 hade jag också. Hade lund före
gantofta. Där i mellan är det hugget som stucket.
För vår egen del var det ömsom vin, ömsom vatten.
Tabellmässigt kanske vi skulle hamnat nån placering högre upp. Spelmässigt kan
jag inte klaga på. Vi försöker spela en bollförande innebandy och ibland kan
det kosta någon poäng. Men som all bollidrott handlar om, flest mål vinner.
Vill passa på att höja Stanstad som jag tycker spelar en
mycket attraktiv och bra innebandy. Kan de unga töserna bara få rätt på det
mentala så kommer Stanstad vara med och slåss om serievinsten inom en snar
framtid.
Sen har vi jätten Finn, under fyra år har dessa lila töser
gett mig huvudvärk. Har varit mer orolig för att möta Finn än något annat lag.
Alla lag har sina nemesis och Finn har verkligen varit
våran.
Vi spela två rafflande derbymatcher mot våran kusin från
landet. Oavsett vid vinst eller förlust är det alltid en speciell känsla med
derbymatcher. Det blir lite hårdare, lite råare.
Nästa år är det Falcons tur.
Årets prestation i mina ögon stod Uttern för. Den dragningen
på Gantofta backen för att sedan bomba in bollen i bortre.
Tror inte backen fortfarande vet, vad
som egentligen hände där.
Den moderna innebandyn
Redan under mina sista år som spelare började man märka en stor
förändring inom bandyn. Från att vara lirarnas sport, började det allt mer bli
mer försvarsinriktat och supertaktiskt.
Till och med i anfallszon började man tänka på
försvarsspelet.
Man skall spela inom ramarna som det så fint kallas. Inte bjuda
på något utan vänta på motståndarens misstag. Personligen kollar jag ytterst
sällan på SSL på grund av detta. Men jag fattar att det blir så. Allt handlar
om pengar. Undvika nerflyttning, inte missa slutspel osv. Det tråkiga är att
det har smugit sig ner i seriesystemen och det är där faran till idrotten
kommer in tycker jag.
Såg en D1 match där två sådana lag möttes. Det såg mer ut
som en handbollsmatch än en innebandymatch. Blev ganska förvånad att det ändå
gjordes 3 mål i matchen.
Jag kan ha fel, men troligtvis inte. Men det är fan noll
utvecklande för individen. Vi har blivit alldeles för resultatkåta i de lägre
serierna. Självklart, jag vill också vinna alla matcher. Utvecklandet av laget
och individen måste nånstans ha mer status i resultatet, tycker jag. Annars
kommer det sluta med att vi har en massa robotar som spelar efter programmering.
Som jag sa innan, jag köper det i SSL men jag förstår ändå
inte det. Men än är inte den omoderna bandyn helt död. Jag var och kolla på
våra rosa grannar i SSL när de mötte Warberg. Ett fbc som såg tyngre, starkare
och bättre ut. Men där från läktaren tyckte jag känna igen en liten tös i
Warbergs lag. Två skitar hög, med värsta stonface, direkt tagen ur en maffia
film. Från att börja på bänken, sluta det med att hon spela forward, back, pp å
boxplay. Å hade det behövts så hade hon fan nog hoppat in i kassen också. 1
spelare av 30 som våga spela utanför de tråkiga programmerade ramarna. Warberg
vann matchen mycket rättvist, mycket tack vare denna lilla tös. Å då ser jag
ändå att de rosa töserna har en del spelare som har den tekniska bandyn i sig
att spela det spelet.
Eller som en SSL spelare sa till mig. Ibland känns det som
man bara är på planen. Tyvärr tror jag det är många som känner så, inte bara i
SSL.
Domarnas skräck!!
Lite då och då får vi samtal från förbundet att vi går för
hårt på domarna. Ibland befogat ibland inte.
Det enda vi begär av en domare är att de är seriösa och
engagerade.
Tyvärr är inte så fallet allt för ofta. Jo när de dömer
herrbandy.
Dagens innebandydomare är så jävla curlade av förbundet.
Sitter där i sina glashus och tror de är fridlysta.
Gnäller hur vi tränare/spelare beter oss.
Men snälla, när jag hör domare nervärdera mina eller andra
spelare med ord som ”lilla gumman” eller något likanande när de ifrågasätter
ett domslut. Så undrar de varför det brinner av i ens huve. Eller när en domare
kom 10 min innan match och frågar. Spelar damerna med effektiv speltid?
Eller den värsta av de alla, 5 min innan matchstart ”Jag är
inte alls taggad på att döma dambandy. Men snälla, hur tänkte man här? När man säger så till två damtränare? Å mycket
riktigt, domarn var urusel den matchen, lika usel som de andra matcherna vi
hade honom under säsongen.
Hade detta hänt under en herrmatch, så hade väl förbundet
fortfarande letat efter denna domare.
Sen vet jag, vi kan vara rövhål att döma. Speciellt om man
är oengagerad å domarnas skräck, Mattias Hellman står i båset.
Därför blir jag glad när jag får höra att förbundet ringt
föreningen och klagar på oss. Det betyder att de tar åt sig av våra ord. Tycker
bara det är synd att andra föreningar blir för flata när de vinner. Vi vann,
skit samma om domarna sög. För att sedan nästa match förlora med samma usla
domare och gnälla på att domarna var usla. Skall vi få bukt med problematiken
så måste ens röst höras även om man vinner. För problem har vi, förbundet måste
även bli hårdare mot sina domare och inte låta allt passera som det känns i
dagsläget. Jag lovar, hoppar de ner ifrån sina höga hästar. Så kommer det bli
mycket bättre. Jag kan ha fel, men troligtvis inte.
Sen finns det bra och mindre bra domare som är engagerade
och seriösa.
Ni skall ha fett med credd. Alla dar i veckan.
Jag har hellre en mindre bra domare som försöker än en bra
domare som spelar allanballan.
Guldklimpar
Jag har haft äran att få jobba med två riktiga guldklimpar
under dessa fyra år i malmhaug. Richard Rosengren och Ralf Davidsson. Två
herrar som jobbar i det tysta, men så viktiga för mig, Bats och töserna.
Det fixas och donas, det plåstras om, smörjs in, de har
liksom hållt koll på allt. Bollar, tider, avbokningar, flyttningar med mera. Med andra ord, ovärderliga i mina ögon.
Alla sagor har ett slut.
Så även denna.
Efter fyra år som Malmhaugs tränare har jag bestämt mig att
hänga upp tränarblocket bredvid klubban på hyllan.
Jag vill passa på att tacka alla föräldrar, kompisar,
respektive till spelarna som har åkt land å rike runt å hejat på oss i med och
motgång.
Alltid lika kul att se och höra stödet från läktaren. När
man en morgontrött morgon i smögen såg ett par huven som man kände igen på
läktaren. Man kan inget annat än att få ett leende på läpparna.
Vill även passa på att tacka alla spelare jag haft dessa fyra
år, som har fått mig att utvecklas som både tränare och ledare.
Till hösten kommer jag äntligen få kolla på bandy som en
staketexpert. Förhoppningsvis med några kända rävar där vi tycker att det var
bättre förr.
En känd fotbollsspelare sa en gång, priser hamnar i källaren
eller på tippen. Det är minnena som består och minnen har jag fått många.
Men det starkaste jag tar med mig är en speciell fras som
jag har hört fler och fler mynta genom
åren. Men när jag hörde det första gången efter kvalvinsten på bussen hem mot
Vöikers, då och där slog det allt vad kval och vinster och turneringssegrar är.
”Malmhaug är det enda stället där jag får lov att vara den
jag är.”
Det är just det, det handlat om sen dag ett.
Att våga visa känslor!
//Toni Valle