Då står vi här, Mars månad och serien är slut. Det känns inte så länge sen vi hade seriepremiär en tisdagskväll i Munka.

Skall försöka ge en tillbakablick från en tränares ögon om det som varit, inte för mycket matchsnack. Det har Pappa Korre skött utmärkt, med sina välformulerade matchreff.

Vill varna känsliga läsare att som den gamla Jugge som jag är. Så är jag lika enögd som en pirat och politisk korrekthet finns inte i vår   vokabulär.

 

Försäsong:

 

30:e Maj å det var dags. Efter en tids ”egen träning” i spåret för vissa, på Lilla Torg för andra, körde vi igång fysen. Trots semestertider och dyligt under sommaren så snitta vi 14-15 pers av 20 under våra träningar. Veckorna gick och man började se bra resultat.

En å annan korvgrillning mäktades också med. Men jag minns en av de få fina dagarna i Juli när vi körde ett pass på Ribban. Solen stekte, det lukta kokosolja över hela stranden och jag har nog aldrig hört ett damlag så tyst. Sen om det berodde på livräddarna alla Baywatch style eller fysisk utmattning låter jag vara osagt.

 

Vi var med i två turneringar under försäsongen också. Där vi hade skitroligt i bägge turneringarna. Den första spela vi i Hässleholm, där vi bodde i nån scoutstuga ute i skogen. Betongbarn som de flesta av oss är, så var det ganska intressant hur småkryp kunde skrämma slag på ett halvt damlag.

 

Vi fick oss ett ordentligt ryst av Åstorp i första matchen. Det är sällan jag imponeras, men nån gång  då å då sker det.

Åstorp hade en liten tös, två skitar hög och med värsta stonface som var direkt tagen från en maffia film. Ja jävlar vad hon gjorde med oss. Mål, ass, dribblingar, passningar, till och med fixa till frissan under ett anfall. Hon bjöd verkligen på allt.

 

Vi spela en direkt avgörande match mot hovshaga(?) om vem som skulle gå vidare till slutspel. En riktig nagelbitare som vi vände och vann i slutet. När man tränar Malmhaugs töser så handlar det inte om lyckan att gå vidare, utan folk blev glada för att de skulle umgås en dag till. På kvällen gjorde vi Hässleholm, på ca 3 minuter. Lite käk å hemmakvällsgodis för stabil återhämntning.

 

Vi spela även en turnering i Höllviken. Även där hade vi en mycket trevlig tillställning. Alltid kul för en tränare att se när ens lag håller ihop och umgås.

 

 Serien

 

Brukar alltid tippa utgången av serien. Ibland är man en bra expert ibland inte. I år var jag mittemellan.

Trodde även i år att det var Falcons tur att vinna serien, före Ibk Lund. Men som de flesta vet vann Ibk Lund, välförtjänt. I mina ögon var Lund den svåraste nöten att knäcka. Med ett solitt försvarsspel och tunga i anfallsspelet under hela säsongen. Kamma de hem första platsen.Man kan bara lyfta på hatten och gratulera till serievinsten.

Top 3 hade jag och botten 3 hade jag också. Hade lund före gantofta. Där i mellan är det hugget som stucket.

 

För vår egen del var det ömsom vin, ömsom vatten. Tabellmässigt kanske vi skulle hamnat nån placering högre upp. Spelmässigt kan jag inte klaga på. Vi försöker spela en bollförande innebandy och ibland kan det kosta någon poäng. Men som all bollidrott handlar om, flest mål vinner.

 

Vill passa på att höja Stanstad som jag tycker spelar en mycket attraktiv och bra innebandy. Kan de unga töserna bara få rätt på det mentala så kommer Stanstad vara med och slåss om serievinsten inom en snar framtid.

 

Sen har vi jätten Finn, under fyra år har dessa lila töser gett mig huvudvärk. Har varit mer orolig för att möta Finn än något annat lag.

Alla lag har sina nemesis och Finn har verkligen varit våran.

 

Vi spela två rafflande derbymatcher mot våran kusin från landet. Oavsett vid vinst eller förlust är det alltid en speciell känsla med derbymatcher. Det blir lite hårdare, lite råare.

 

Nästa år är det Falcons tur.

 

Årets prestation i mina ögon stod Uttern för. Den dragningen på Gantofta backen för att sedan bomba in bollen i bortre.

Tror inte backen fortfarande vet, vad som egentligen hände där.

 

Den moderna innebandyn

Redan under mina sista år som spelare började man märka en stor förändring inom bandyn. Från att vara lirarnas sport, började det allt mer bli mer försvarsinriktat och supertaktiskt.

Till och med i anfallszon började man tänka på försvarsspelet.

Man skall spela inom ramarna som det så fint kallas. Inte bjuda på något utan vänta på motståndarens misstag. Personligen kollar jag ytterst sällan på SSL på grund av detta. Men jag fattar att det blir så. Allt handlar om pengar. Undvika nerflyttning, inte missa slutspel osv. Det tråkiga är att det har smugit sig ner i seriesystemen och det är där faran till idrotten kommer in tycker jag.

Såg en D1 match där två sådana lag möttes. Det såg mer ut som en handbollsmatch än en innebandymatch. Blev ganska förvånad att det ändå gjordes 3 mål i matchen.

Jag kan ha fel, men troligtvis inte. Men det är fan noll utvecklande för individen. Vi har blivit alldeles för resultatkåta i de lägre serierna. Självklart, jag vill också vinna alla matcher. Utvecklandet av laget och individen måste nånstans ha mer status i resultatet, tycker jag. Annars kommer det sluta med att vi har en massa robotar som spelar efter programmering.

 

Som jag sa innan, jag köper det i SSL men jag förstår ändå inte det. Men än är inte den omoderna bandyn helt död. Jag var och kolla på våra rosa grannar i SSL när de mötte Warberg. Ett fbc som såg tyngre, starkare och bättre ut. Men där från läktaren tyckte jag känna igen en liten tös i Warbergs lag. Två skitar hög, med värsta stonface, direkt tagen ur en maffia film. Från att börja på bänken, sluta det med att hon spela forward, back, pp å boxplay. Å hade det behövts så hade hon fan nog hoppat in i kassen också. 1 spelare av 30 som våga spela utanför de tråkiga programmerade ramarna. Warberg vann matchen mycket rättvist, mycket tack vare denna lilla tös. Å då ser jag ändå att de rosa töserna har en del spelare som har den tekniska bandyn i sig att spela det spelet.

Eller som en SSL spelare sa till mig. Ibland känns det som man bara är på planen. Tyvärr tror jag det är många som känner så, inte bara i SSL.

 

Domarnas skräck!!

Lite då och då får vi samtal från förbundet att vi går för hårt på domarna. Ibland befogat ibland inte.

Det enda vi begär av en domare är att de är seriösa och engagerade.

Tyvärr är inte så fallet allt för ofta. Jo när de dömer herrbandy.

 

Dagens innebandydomare är så jävla curlade av förbundet.

Sitter där i sina glashus och tror de är fridlysta.

Gnäller hur vi tränare/spelare beter oss.

Men snälla, när jag hör domare nervärdera mina eller andra spelare med ord som ”lilla gumman” eller något likanande när de ifrågasätter ett domslut. Så undrar de varför det brinner av i ens huve. Eller när en domare kom 10 min innan match och frågar. Spelar damerna med effektiv speltid?

Eller den värsta av de alla, 5 min innan matchstart ”Jag är inte alls taggad på att döma dambandy. Men snälla, hur tänkte man här?  När man säger så till två damtränare? Å mycket riktigt, domarn var urusel den matchen, lika usel som de andra matcherna vi hade honom under säsongen.

Hade detta hänt under en herrmatch, så hade väl förbundet fortfarande letat efter denna domare.

 

Sen vet jag, vi kan vara rövhål att döma. Speciellt om man är oengagerad å domarnas skräck, Mattias Hellman står i båset.

Därför blir jag glad när jag får höra att förbundet ringt föreningen och klagar på oss. Det betyder att de tar åt sig av våra ord. Tycker bara det är synd att andra föreningar blir för flata när de vinner. Vi vann, skit samma om domarna sög. För att sedan nästa match förlora med samma usla domare och gnälla på att domarna var usla. Skall vi få bukt med problematiken så måste ens röst höras även om man vinner. För problem har vi, förbundet måste även bli hårdare mot sina domare och inte låta allt passera som det känns i dagsläget. Jag lovar, hoppar de ner ifrån sina höga hästar. Så kommer det bli mycket bättre. Jag kan ha fel, men troligtvis inte.

 

Sen finns det bra och mindre bra domare som är engagerade och seriösa.

Ni skall ha fett med credd. Alla dar i veckan.

Jag har hellre en mindre bra domare som försöker än en bra domare som spelar allanballan.

Guldklimpar

Jag har haft äran att få jobba med två riktiga guldklimpar under dessa fyra år i malmhaug. Richard Rosengren och Ralf Davidsson. Två herrar som jobbar i det tysta, men så viktiga för mig, Bats och töserna.

Det fixas och donas, det plåstras om, smörjs in, de har liksom hållt koll på allt. Bollar, tider, avbokningar, flyttningar med mera.  Med andra ord, ovärderliga i mina ögon.

 

 Alla sagor har ett slut.

Så även denna.

 

Efter fyra år som Malmhaugs tränare har jag bestämt mig att hänga upp tränarblocket bredvid klubban på hyllan.

 

Jag vill passa på att tacka alla föräldrar, kompisar, respektive till spelarna som har åkt land å rike runt å hejat på oss i med och motgång.

Alltid lika kul att se och höra stödet från läktaren. När man en morgontrött morgon i smögen såg ett par huven som man kände igen på läktaren. Man kan inget annat än att få ett leende på läpparna.

 

Vill även passa på att tacka alla spelare jag haft dessa fyra år, som har fått mig att utvecklas som både tränare och ledare.

 

Till hösten kommer jag äntligen få kolla på bandy som en staketexpert. Förhoppningsvis med några kända rävar där vi tycker att det var bättre förr.

 

En känd fotbollsspelare sa en gång, priser hamnar i källaren eller på tippen. Det är minnena som består och minnen har jag fått många.

 

Men det starkaste jag tar med mig är en speciell fras som jag har hört  fler och fler mynta genom åren. Men när jag hörde det första gången efter kvalvinsten på bussen hem mot Vöikers, då och där slog det allt vad kval och vinster och turneringssegrar är.

 

”Malmhaug är det enda stället där jag får lov att vara den jag är.”

Det är just det, det handlat om sen dag ett.

Att våga visa känslor!

 

//Toni Valle